Oj vad fel det kan bli!!! Kom på att mitt alias namn kan definitivt misstolkas! När jag startade detta blogg – för 10 år sedan så döpte jag den till BlåhäXans hemliga arkiv. Då relaterade jag mitt ”häxnamn” till Himmelsblåa fotbollslaget som jag troget hejade på. Jag var nämligen en aktiv fotbollsfann och brukade springa och heja på Malmö FF! Det var rätt roligt att varje match jag var med och titta på – så vann dem… men om jag missade någon match – så gick det inte så bra… Inte konstigt att jag blev lite ”hybris” av det… och ansåg att jag hade nog ändå turen med mig när jag var med på läktarbänken! (OBS – TUREN HANDLADE BARA OM FOTBOLL – JAG ÄR URKASS NÄR DET GÄLLER TRISSLOTTER ! SYND!) Idag – av min totala förvåning kom jag plötsligt på att mitt namn kan till och med förknippas med politisk inrättning – men HALLOOOO! Så är det INTE! JAG är rosa i min politiskaåsikt – från topp till tå – punkt slut! Jag har en önskan att bli ännu bättre på det här med feminism även om jag har varit det dem senaste 15 åren! Om det finns någon där ute som vet och kan – hur man bytar namn på sin blogg – så snälla tipsa mig… Jag vill bli rosa här ute i cyber – så att ingen går bara och tror att jag är något annat! Ha en underbar helg allesammans – jag ska njuta av långhelg med fullös!
Det känns väldigt fel!
Världen gungar under mina fötter, tandköttet känns som bedövad och jag hamnat i en autistisk tillstånd – jag ensam i min bubbla och ingen ser eller hör mig. Jag känner hur tårarna bränner i tårkanalen då jag förstår att jag faktiskt gått mot mina egna värderingar och lyssnar på ”professionellas” åsikter hur jag ska hantera mitt mående bäst. Serotonin och nordadrenalin som är ur balans och det där med endorfinernas överproduktion eller vad det nu än var. Vita kapslar till det ena åkomma och rosa till det andra – på det en massa d-vitaminer. Jag accepterar det med opiat antagonistteorin – det känns helt rätt… men det andra är jag tveksam mot. Om det verkligen är så att man ska ta dom tabletterna och börja må bra en dag trots att jag känner mig väldigt autistisk så undrar jag om inte akupunktur kunde trigga igång mitt eget produktion av dessa ämnen? Sedan går jag och undrar om inte lösningen för autismgåtan ligger på Serotonin och nordadrenalin nivån? Om jag – som är ”frisk” blir autisktisk när jag får i mig dessa preparater – vad skulle då hända om man gav hämmande medicin mot Serotoni – nordadrenalin till en som lider av autismsspektrum? Kanske för enkelt för att vara sant – men vem vet, jag kanske är på spåret av något större än vad jag själv är… speciellt när jag inte alls är mig själv med dessa mediciner. Jag hatar Fibromyalgi – jag avsky den där smärtan som gör att jag hela tiden känner mig pipig och gnällig. Jag hatar att vara off – och bara vilja sova.. jag hatar att jag inte kan sova eftersom madrassen under mig få min rygg att ömma… jag hatar även att jag känner som om en kraft trycker mig längre ner in i madrassen… jag hatar tillståndet då jag vet att jag är vaken – men ändå fortsätter jag att drömma mina jobbiga ångestfyllda drömmar… Det är som att leva konstant in i mardrömmen utan att hitta en väg ut -. det – hatar jag verkligen! Jaa – visst jag är negativ och arg men jag kan inte må vara glad när jag inte kan alls känna mig frisk. Men ändå någonstans där inne – långt inne i mig finns det en gnutta av hopp… Jag tror nämligen tror att akupunktur av en riktig kunnig akupunktör kan hitta rätta punkter i min kropp att stoppa sina nålar i – jag är redo att ta det sista nu… För jag vill inte leva så här och alltid vara beroende av dessa olika former och färger av tabletter – för jag tror inte att det tar slut med 3 olika sorter… snart vill dom säkert ge nya mediciner för dem biverkningarna som jag får och då är karusellen igång… Mardrömspariserhjul som bara snurrar och snurrar! Nej – nu orkar jag inte skriva mer… ska ta snällt mina tabletter – hoppa i bad och sedan kramar kudden och önska att alla värsta nattmaror har hittat några nya offer och glömmer bort mig… åtminstone för en natt! God natt världen – ses därborta… i drömmarnas land, skuggsidan av måne!
Amor Vincit Omn…
Amor Vincit Omnia
Som förälder är jag stolt över vad än mina barn gör – helhjärtad. Dem behöver inte imponera mig med att göra ”något stort” – det största dom kan göra är att förverkliga sina drömmar oavsett vad drömmarna än är.
Om mitt barn skulle startat en myrsamhälle och det hade blivit barnets största passion så hade jag som förälder då gått in med hull och hål för att stödja detta intresse. Det betyder absolut inte att jag hade behövt älska myror – eller ens sett till att dem får mat – men det handlar just det där entusiasm att ”uppfylla sina drömmar” som jag hade supportat.
När ens barn sedan följer sina drömmar och går där ute i världen för att hitta sig själv och meningen med livet – är det min uppgift att finnas som ankare till detta barn. När stormarna driver barnet till olika håll så kan dom ändå vara säkra att det finns en fast punkt dit man alltid kan återvända.
Men oavsett hur mycket kärlek man än öser och hur mycket tålamod man än har, så kvarstår det att jag som förälder är mera än bara mamma. Jag är också en idivid som har ett liv, även jag har drömmar som behöver förverkligas. Även jag har små berg att klättra upp och möta både soluppgång och solnedgång. Mitt liv är inte mina barns liv – det måste finnas mera innehåll än bara leva för andra.
En dag insåg jag att separationen hur smärtsam den än mår vara är nödvändigt. Den dag då mitt barn nekade mig från sin familj – det var den dagen då jag verkligen mötte sanningen – tillslut ändan finns inget kvar än jag. Vi seglar i världen – vindarna för oss till okända land och vi möter en massa erfarenheter men inget – absolut inget är bestående.
Så i en skala av ett till tio – hur viktigt är det då att offra sitt liv för en annan person.
Amor vincit omnia. Undrar om det verkligen gör det? Det kanske ändå är att kärlek vinner allt om man först och främst börjar ifrån sig själv och framför allt kan uppleva ett villkorslöst kärlek så som den stoltheten och glädjen som tänds i en förälders hjärta när man ser sitt barn brinna för sin sak – vad det än är.
Detta funderingar hade säkert varit något att citera om jag hade skippat delen då ens barn en dag i sitt liv förnekar sin ursprung. Det verkar vara ändå oundvikligt när man har uppfostrat sina barn till självständiga individer och respekterat dom för de dom har ämnat att vara/bli. Det är inte alltid så uppskattat av barnets synvinkel – för lika mycket som jag har lagt ner kärlek och omsorg till att respektera mitt eget barns högsta syfte så kommer det en dag då barnet slänger detta ”kärlek” i ansiktet på en men anklagelser att man ”aldrig brytt sig” och att deras sann familj är dem som delar deras intresse.
Förälderskap är så mycket mera än rosamoln på den brinnande västanhimlen vid solnedgång.
Det är kärlek, tårar, hat och återigen kärlek. Det borde dem nog informera mera om på MVC.
Börja om, börja nytt, börja rätt
Det var evigheter sedan jag skrev här på min hemliga arkiv. Jag har mest ägnat sidan åt mina dikter och i dagens läge har min dikteringsådra lidit av svår torka.
Vad som hänt dom senaste fyra åren då jag inte publicerat några dikter är en hel historia för sig. Jag avslutade mina studier och är nu mera utövande eurytmilärare och resurspedagog på en waldorfskola mitt in i vår vackra huvudstad – Stockholm.
Det var en lång resa och enorm kamp mot skuggorna innan jag vågade mig på det yrket jag hade utbildad mig till. Jag har fått möta mitt mycket urusla självkänsla – men samtidigt har jag haft äran att få göra det jag älskar mest i hela världen… nämligen eurytmi.
Det senaste tre åren har jag hittat till en underbar balans i mitt själsliga liv. Jag är så fylld av glädje och lycka – så det finns ingen lidelse där som inspirerar mig till dikterande.
Men förstås är inte livet skonsamt mot mig hela tiden. Jag har brottats mot myndigheter med både näbbar och klor. Det här med ekonomi är verkligen en kapitel för sig!
Däremot har min hälsa krånglat till det för mig riktigt ordentligt. Jag har lidit av massa olika autoimmuna sjukdomar och dom har en efter en tagit kol på mig fast jag inte tillåtit dem att ta över mitt liv.
MIG BEGRÄNSAR INGEN ELLER INGET!
Men… så enkelt är det förstås inte. Jag kan alltid bestämma mig att ”idag är jag frisk” men tyvärr så talar kroppen ett annat språk, Ja, vad är det då jag lider av? Vad säges om Dysfagi, alopcia areata, psoriasis ppp, migrän, ibs och det sista som krypit fram fibromyalgi.
Jag vill INTE vara sjuk! Så i dags läge erkänner jag att jag har fibro – och det innebär allt det där andra. Jag gör mitt allra bästa för att knäcka koden till denna fruktansvärt elakartad syndrom.
Den sista läkaren som jag träffade är den jag litar fullt ut – det kändes helt rätt när han svarade till min fråga ”men vad fan är det som är fel på mig” med följande svar: ”Det är inget fel på dig, du har bara gått igenom svår trauma!”
Ja, tacka fan för det! Mitt liv har i stora drag varit väldigt dramatiskt och trauman – det finns många! Att jag inte klarat av bearbeta allt handlar nog mycket om att jag inte har velat erkänna att saker och ting har varit traumatiska. Detta jag pratar om – är ju mitt liv… det finns inget rätt eller fel – det bara är.
Frågan jag ställer mig – hur ont hade jag inte haft om jag inte hade gått ett och ett halvt år i psykodynamisk terapi och sedan lika länge på kognitiv terapi? Dessutom alla 7 åren som jag arbetat med 12 stegsprogrammet! Nej – själen mår bra… nu är det bara att fixa resten.
Kampen mellan det goda och det onda i mig kommer att fortsätta trots att det finns dagar jag verkligen vill bara ge upp och låta själen vandra vidare i ett icke fysisk form.
Jag är ändå tacksam – jag älskar livet och livet faktiskt älskar mig. Det finns så otroligt mycket kärlek att finna där ute… Jag vet idag – att jag duger och ärligt – det räcker för mig.
kram alla fina som orkade läsa fram tills hit!
Fem… utan dem
Fem år av saknad
fem år av tomhet
fem långa år som fyllde mitt hjärta
med likgiltighet
saknaden över de förlorade sönerna
trasiga sönder malda moderkänslor
bevarad i surlager av tårar
Väck inte det sovande hoppet till tanken
om återförening…
hellre dör jag
än orkar minnas
att det var mina barn
…
tror mig ha lärt
hantera sorgen
…
aldrig mera flera barn
Är du
Är du?
Du finns överallt,
omringar mig med din essens när jag minst anar
Du finns i mina vänners ord
i boken jag nyss köpte
till och med i såpseriens sluttext finns du!
I min lägenhet finns du – där jag mins dig – där är du…
Öppnar kylen, borstar tänder, kramar kudden och – du är där konstant!
Vem är du?
hjärnspöke eller gud – blir inte av med dig…
Karlssons klister?
Energitjuv i distans
Det var slut – det var så jag ville
inget att reda ut,
inget att knyta an
inget…
men sen kom du …
smög in igen –
i den där låten som jag aldrig hört förut…
där fanns du och jag såg dig
och du kom tillbaka
tillbaka till mig
nu är aldrig
och jag är i längtan
besvärad av känslor som drar mig till yttersta gränsen – av vansinnet…
där är jag – var är du?
Personligutveckling som bryter ner mig
Personligutveckling som bryter ner mig
Innan gick jag glatt ovetande om vem jag var eller vad jag skulle bli.
Jag verken brydde mig om gårdagen eller morgondagen,
jag levde i nuet och när någonting hände, reflekterade jag över det omedelbart och sedan var det över.
Sen påbörjade jag den nya trenden som alla skulle hålla på med – personligutveckling.
Jag har vänt ut och in på mig själv, kommit på med massor av insikter och ett tag viste jag knappt vem jag var.
Känslorna fick jag lära mig ”hör till mänskligheten” men blev jag lyckligare av att känna allt? Ingenting jag känner är lagom, alla mina sinnesutryck är förstärkta till maximalt.
Är jag lycklig så dansar stjärnorna sin glittrande sång i kapp med min lycka.
Känner jag tvivel så är mitt sinne fylld med mörker och allting känns totalt hopplöst.
Sorgen som jag så ofta är i – är tyngre än självaste osmium och den äter mig inuti till ett tomt skal.
Personlig utveckling, självkännedom och självkänsla.
Jag gick nog vilse i trenden för desto mera jag har bekantat med mig själv, desto mera har jag tappat lusten till livet.
Guldkanterna på min vardag är få och gråa molnen täcker mitt humörs himmel oftare än solsken tränger igenom.
Tiden går inte heller att snurra tillbaka och ruta ett är startgropen som jag känner igen bättre än mina fem fingrar.
”Två steg tillbaks” är klichén som är myntad med mitt liv i övrigt.
Faktiskt om jag tänker efter så kan ”ruta ett” räknas som framsteg – för då är jag inte längre på minus sidan.
Så vart har jag kommit och vart är jag på väg – det är frågan.
Kommer jag utvecklas till en balanserad person på denna väg eller betyder det att jag måste konstant hålla balansen när jag går på den spända linan som heter livet?
Kampen att ”orka mer” tar kol på mig, jag vill bara lägga mig på ”Bed of Roses” och vakna till en morgondag som är ljusare än dagen idag.
Inbakad i lögner
Nu vet jag
att de värsta inte är
att leva i mardrömmen
otrygg,
förföljd och förtryckt
Det värsta är
att leva i drömmen
med lyckan
och all den kärleken
du någonsin önskade dig
och sedan
en dag
vakna
i en annan verklighet
där ingenting
längre stämmer
Mattan som drogs under dina ben
lyckan som du ägde
visade sig vara en illusion
och
alla dina planer:
färgen i hallen
semestern
och
dessa speciella frukostar
fick en annan innebörd
de var inbakade i lögner
och ingenting blev detsamma
någonsin mera
Det var
den där korta ögonblick
som du kunde undvikt
om du bara hade dröjt ditt liv
med 10 minuter
åt något håll
då hade du fortfarande varit kvar
i din dröm
fast
de hade förmodligen varit
förflyttning av chocken
till en annan tidpunkt
En boktitel som jag råkade läsa:
”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”
är det jag känner – när mattan drogs under mina fötter
och ingenting
är detsamma
någonsin
mer
jag vill…
Jag vill vara
den där lyckliga älvan
som ligger bekymmerslöst
vingarna i kors
under en klöverblomma
och gassa i solsken
Blåhäxans hemliga arkiv 